Strindbergs tre sista historiska dramer, femaktarna Siste Riddaren, Riksföreståndaren och Bjälbo-Jarlen, tillkomna under halvåret från augusti 1908 och framåt, har bedömts kritiskt av forskningen. Björn Sundberg ändrar och nyanserar detta i viss polemik mot Martin Lamm och Gunnar Ollén i sin detaljerade och noggranna monografi “Om Du vill lära känna det osynliga…”. Anteckningar kring Strindbergs sena historiedramatik från 2011, där dramerna studeras ur dramaturgiskt perspektiv (Sundberg 2011). Det är också Sundberg som svarar för volym 61 i Nationalupplagans kommenterade utgåva av pjäserna (Strindberg 1988). Till denna analys finns föga att tillägga; däremot är det möjligt att öppna perspektiven åt olika håll: Strindbergs egna pjäser, den litterära traditionen och sentida dramateori.

Låt oss först kort rekapitulera själva handlingen i de båda första pjäserna, vilka kan betraktas som ett dubbeldrama. Bjälbo-Jarlen lämnas i detta sammanhang därhän. Siste Riddaren handlar om den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngre (1493–1520) och dennes kamp mot danskarna och den despotiske machiavelliske ärkebiskopen Gustaf Trolle (1488–1535). I första akt visar sig den nyvalde Sten Sture vara mild och försonlig, i andra akt stiger Gustaf Trolle fram som motståndare, i tredje akt avvisar denne alla försök till försoning och hånar Sten Sture, i fjärde akt stormas biskopens slott Stäket och i femte akt står Sten Sture lik på Stockholms slott. Bipersoner är Gustaf Vasa, bröderna Sparre, biskopens fader Erik Trolle, Erik Abrahamsson Leijonhufvud, Johan Månsson Natt och Dag, Sten Stures styvmoder Märta Dyre och gemål Kristina Gyllenstierna, lybeckaren Herman Israel och icke minst danskfienden och senare förrädaren Heming Gad. De källor Strindberg använt är enligt honom själv Georg Starbäcks och P.O. Bäckströms Berättelser ur svenska historien, men också verk av Anders Fryxell, Arvid Afzelius, Emil Hildebrand och Clas Theodor Odhner – alla tillkomna besvärande lång tid före källkritikens introduktion i historievetenskapen. Genren skapar naturligtvis en tvångströja för dramatikern, ehuru Sundberg visat att Strindberg i Shakespeares efterföljd flyttat datum några gånger.

Enligt historikern Gottfrid Carlsson (1887–1964) överensstämmer Strindbergs bild av Sten Sture med den ljusa bild av gestalten som var rådande i samtiden, givetvis senare ifrågasatt (Ollén 1982:562). Gunnar Ollén, som tydligt framhäver dramats karaktär av beställningsverk med anledning av författarens 60-årsdag, såg saken så att Strindbergs syfte var att visa en andligt överlägsen gestalt som stod över nuets strider.