August Strindberg och Victor Hugo efterlämnade båda var sitt digert oeuvre med verk som tillhör många olika genrer. Båda gäller som sitt respektive lands största diktare – trots att en del av deras landsmän har haft svårt att acceptera detta faktum. Båda förändrade sitt modersmål, i synnerhet skriftspråket, samt de litterära normerna.

Victor Hugo (1802–1885) debuterade som romantikens främsta företrädare i Frankrike på 1820-talet med lyrik och dramer. Romanen Notre-Dame de Paris (Ringaren i Notre-Dame) utkom 1831. 1843 drunknade hans dotter Léopoldine, vilket blev en av hans livs smärtsammaste upplevelser. I många år förmådde han inte längre skriva skönlitteratur. Han ägnade sig åt politik. Under moderns inflytande hade han växt upp som monarkist, men närmade sig under årens lopp så småningom demokratismen. Bland hans mest betydande insatser som politiker var kampen mot dödsstraffet. Efter februarirevolutionen 1848 stödde han till en början Louis-Napoléon Bonaparte, som hade valts till andra republikens president. Men när denne efter statskuppen i december 1851 utropades till kejsare blev Hugo till en av hans hårdaste motståndare. Han tvingades lämna Frankrike och bosatte sig slutligen på ön Guernsey, en av de brittiska kanalöarna, som hos honom kallas för L’Archipel de la Manche (”Engelska kanalens arkipelag”, som hör till Storbritannien men där det talas franska). Där började han skriva igen och blev mycket produktiv. Les Misérables (Samhällets olycksbarn) utkom 1862 och Les travailleurs de la mer (Havets arbetare) 1866 i Bryssel. Den första svenska översättningen publicerades samma år. Hugo kom tillbaka till Frankrike 1870 efter Napoleon III:s fall. Från och med detta år var han mycket populär i landet. Han fortsatte sin verksamhet som diktare, politiker och polemiker till sin död.

Hugos romaner skiljer sig tydligt från 1800-talets dominerande modell, den realistiska och naturalistiska romanen. De är inte heller bildningsromaner som föreställer “ett försök till syntes mellan hjältens önskningar och samhällets krav” (Roman 1999:461). De motsvarar överhuvudtaget ingen av de typer som definierats av Georg Lukács inom genren (Roman 1999:461). De uppvisar utopiska och filosofiska drag och fokuserar gärna på udda gestalter som inte sällan verkar orealistiska.