”Sanningen är alltid konkret” (N. Tjernysjevskij)

Vi börjar med en havererad kärlekshistoria. Den 6 maj 1901 gifter sig August Strindberg med skådespelerskan Harriet Bosse. Det verkar inte vara världens bästa idé.

Hon är ung, vacker, begåvad, ambitiös – han är redan bedagad och sliten. Han är trött – hon är nyfiken. Han är mätt – hon är hungrig. Hon är livlig, sällskaplig – han är sjukligt svartsjuk.

Förutsättningarna är alltså inte särskilt goda. Spänningen mellan makarna växer från början. De åker på en bröllopsresa till Berlin. Där kommer det till skarpa kontroverser dem emellan.

Så här beskrev han det hela efteråt, i Till Damaskus III: “mannen gifter sig för att komma hem, i ett hem, och kvinnan för att komma ut. Hon ville ut, och jag ville in!” (Strindberg 1991:370). Och Harriet Bosse: “Jag kände mig infångad och satt i bur, han fann det naturligt” (Strindberg, Bosse 1932, cit. i Eklund 1948:171). Och Strindberg: “En vulkan af samlade undertryckta meningar bildades och den måste explodera – den gjorde't i Berlin” (1974:121, brev 4621). Den 3 augusti – i ett svartsjukeutbrott – kallar Strindberg Harriet för “hora” då hon velat besöka ett kafé som han ogillat. Det kan hon inte förlåta. En vecka senare konstateras att hon är gravid. De återvänder till Stockholm. Det kommer till nya konflikter. Strindberg inser att deras äktenskap faller sönder. Det är början till en av hans livs största kriser. Den 22 augusti lämnar Harriet deras lägenhet på Karlavägen och meddelar brevledes att hon aldrig tänker återvända. Strindbergs förtvivlan är svart.

Under den följande tiden gråter han, skriver vädjande brev och umgås med tanken på självmord.

Den 22 augusti 1901

Det är ett viktigt datum i den här historien. Samma dag antecknar Strindberg i Ockulta Dagboken: “Tog fram Korridordramat och Bosättningen” (2012: blad 144). Det är det första daterade vittnesbördet om planer på Ett drömspel – en av världslitteraturens viktigaste pjäser.

Enligt Gunnar Brandell utgörs kärnan i dramat av “scenen med officeren väntande i teaterkorridoren, där Strindberg själv väntat på både Siri von Essen och Harriet Bosse” (Brandell 1952:426).