Det har funnits en tradition bland strindbergsforskare att betrakta Strindbergs vetenskapliga studier vid sidan av dramatiken och skönlitteraturen som amatörmässiga för att inte säga smått galna sidospår. Den svenske nobelpristagaren i kemi The Svedberg, som 1918 grundligt gick igenom Strindbergs naturvetenskapliga arbeten, påpekar att “vad som är riktigt däri, är icke nytt, och vad som är nytt, är icke riktigt” (Svedberg 1918:18).
Men det finns faktiskt ett vetenskapligt ämnesområde där Strindberg fortfarande hyllas som en betydande föregångsman: etnologin. Den banbrytande svenske etnologen professor Sigurd Erixon ger i förordet till sitt monumentalverk Svenska kulturgränser en hyllning till föregångaren August Strindberg och hans nyckelpigeundersökning i inledningen till “Svenska folket”. Enligt Erixon torde denna studie över vad man kallat nyckelpigan i olika delar av Sverige vara “den första kulturgeografiska karteringen överhuvudtaget av ett rent folkloristiskt ämne” (Erixon 1945:7). Även om Strindberg fått idén till karteringen av några liknande kartor över utbredningen av fornfynd är det nya just valet av folkloristiska ämnen för att dra upp gränser vid studier av ett folks historia.
I inledning till “Svenska folket” finns också Strindbergs berömda slaktning av tesen om det nationella ursprunget till de svenska folkdräkterna. Visserligen hade andra före honom påpekat folkdräkternas ganska sena historia, men Strindberg visar här mycket pedagogiskt hur dräkterna utgör sjunket kulturgods från de högre ståndens klädmoden i förhållandevis sen tid – baraett eller ett par hundra år efter att förebilderna var moderna. Han påvisar också de svenska folkvisornas utländska ursprung och argumenterar mot den romantiska idén om att visorna sprunget ur folkdjupet “att de uppfunnits i skogen, på åkern, i skären, vid insjön”.
Huvudtesen är den han redan låter Olle Montanus framföra i sitt olyckliga föredrag “Om Sverge” i Röda Rummet, där Strindberg vränger sina egna åsikter ironiskt, så att man inte vet vad som är allvar eller parodi:
Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken och ställer dem som fiender emot varandra; Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor?